Detta blir det sista inlägget på ett år i den här bloggen. Följ mig här!

Jag är helt och hållet klar med vissa delar av min släkt, på bägge sidor. Jag blir aldrig inbjuden, när jag följer med för "det är klart jag är medräknad!" pratar inte en kotte med mig. Säger jag något blir jag antingen idiotförklarad eller ignorerad. På det hela taget tycker jag inte ens om 30% av min släkt. Jag hatar det! Jag vill ha en släkt som Johanna, där alla träffas jämt och har trevligt, men nej. Istället får jag idioter som hatar mig. Fest i helgen och jag är inte bjuden. Skönt, för jag vill ändå inte umgås med er, jag vill vara med min närmsta släkt och de som är nära vet om det.

Hoppas ni får kul.

Nya inlägg, HÄR!

Rappapapapapaapapapaa, alla you need is love, love, love is all you need!

Idag har varit en fin dag! Oerhört fin dag, måste jag säga! Dagen började med att jag klev upp vid klockan 9...okej, där ljög jag. Klockan var halv 10, jag åkte in till stan och mötte upp Aleks och Kim. Vi gick och åt frukost ihop, sjukt roligt. Mycket roligare att äta frukost tillsammans än ensam. Vi har mycket roliga saker på G denna veckan och bestämde oss för att gråta på torsdag istället för idag. När Kim skulle börja jobba åkte jag och Aleks ut till Gemla och Micki-leksaker, där jag handlade presenter till flickorna. Chloe får en pysselsak, där man kan göra olika påsar och sådant och Lexie får en teservis med Pippi Långstrump på. Hoppas de blir glada.

När Aleks och jag hade åkt tillbaka till Växjö skulle hon åka hem till Älmhult... Hallaryd. ellen kom och bytte av henne och vi gick runt och kollade på lite olika saker. Ellen gick och lånade böcker och jag hittade massor av böcker jag skulle vilja låna, men det är ju ingen idé eftersom jag åker om mindre än 1 vecka och jag har ingen tid att bli helt uppslukad av en bok. Synd, för är sugen på att läsa. 

Det är väl ungefär vad som har hänt idag, har ju som sagt planerat in en sak till på torsdag. Kanske får ni veta på torsdag, kanske inte. Vi får se vad resultatet blir...
To be continued

Gårkvällen var fin. Mina finaste vänner åt middag tillsammans med mig på Båtsmannen (Älskar entrecôte!!). Därefter gick vi vidare till Espresso som hade bartömning = billig fylla.
Vet inte mer vad jag ska skriva är rätt tom för tillfället.

Det finns så många jag vill träffa, men som jag varken hinner eller har ork med. Det gör ont i hjärtat och ännu ondare gör det för att en del kommer att känna sig åsidosatta. Jag måste dock sätta resan och projektarbetet i det främsta rummet, ledsen guys. Skyll er själva för att ni inte kommit tidigare och velat umgås med mig.

Ikväll är det avskedsmiddag med mina tjejer, mer om det i americanstylebloggen imorgon.
Idag har jag handlat saker för sisådär 3000, men ändå bara gjort av med 400. Hur förklarar ni det?! Jo, presentkort och underbart snälla föräldrar! Ha! I love it!
nu ska jag färga mitt hår, ska ju vara hos Aleks och Kim om två timmar :O!

Nu har jag smörjt in mig med BUS och känner mig fin. Imorgon ska jag raka benen och bli skitsnygg och känna mig skitsnygg! Jag känner på mig att det kommer bli en kanonkväll!

En gång :)

Lön idag! Det gillar vi. Att jag har allting klart till USA förutom körkortet, känns ännu bättre. Att jag ska få ta farväl att mina vapendragare imorgon känns sådär. Det kommer säkert bli kul. Men det är inte för inte som de kallas vapendragare.... Det är ju dock bara ett år och det går fort och det är ju inte omöjligt att komma och hälsa på mig.
Min love har nästan i princip lovat att han ska komma, men vi låtsas som att han inte ska det. Då blir ingen av oss besviken. Så nu är det det bara sisådär en vecka kvar på den här bloggen, sedan går jag över till min USAblogg... shit!

Nu projektplugg.

The Cure - Friday, I'm in love

 

Snälla låt mig gå! Låt mig slippa! Jag gör allt för att lägga den tiden bakom mig och ändå flåsar ni mig i nacken! Jag har sagt det innan och jag säger det igen:

Har ni någon gång varit med om något, bestämt er för att sova på saken och dagen efter så ska allt kännas bättre? Man vaknar upp på morgonen, sträcker på sig, gäspar lite, tittar sig i spegeln och undrar varför hela ansiktet är full med kladdig maskara. Man ställer sig frågan, vad sjutton har jag gjort inatt? Då börjar man minnas lite svagt, men det känns mer som en dröm. Känslorna som var så heta kvällen innan, ord som sades,hårda ord, det måste väl varit en dröm? Sedan tar man sin mobil, tittar i den för säkerhets skull, för smsen man drömde om kan ju inte har varit verklighet, eller hur? Man tittar i inkorgen och inser det var ingen dröm. Alla heta känslor, de hårda orden var verklighet, en kall hård verklighet.

Man ställs inför valet, börja bråket igen eller försöka försonas? Ibland vet man inte ens varför eller hur bråket startade. Något som verkade som ett oskyldigt skämt blev helt plöstligt en stor sak, något väldigt allvarligt. Något som inte alls är ett skämt. Att vilja försonas är inte samma sak som att göra det. Fröet är redan sått och funderingarna har satt igång. Det räcker med kommentar, en liten kommentar. "Träffa andra?". Att träffa andra sägs ofta ganska tyst, som en sista suck. Den sista lilla vindpusten ur ballongen som varit uppblåst till max, men som ändå varit förvånansvärt hållbar, ingenting har stuckit hål på ballongen, ingenting. Sedan kommer det första bråket.

Det första bråket brukar handlar om svartsjuka, en svartsjuka som mest handlar om rädsla. En rädsla av att ballongen man håller på att blåsa upp tillsammans ska brista innan man ens kommit halvvägs. En rädsla som bottnar i osäkerhet om att man inte kommer klara det. En rädsla som brukar försvinna ju mer luft man får under ballongen. Man blir sams kramas och lovar varandra att det aldrig ska hända igen. Det gör det oftast inte... i alla fall inte på ett bra tag. Dagarna går, månader till blir år, sedan kommer man till en ny punkt. "Vi vill olika saker".

"Vi vill olika saker" brukar börja oerhört bra. Man stöttar varandra för: "Du har dina drömmer och jag har mina drömmar". Man är övertygad om att det kommer gå bra. Man är så övertygad för det är ju ingen som blir övergiven. Kärleken kommer att hålla eftersom bägge kommer vara uppslukade av allt nytt så man kommer inte hinna sakna varandra. Man lever i villfarelsen att när man ses kommer allt vara som vanligt, för självklart så gick inte drömmarna att kombinera på samma ort.  Allt kommer vara som vanligt för: "Vi litar på varann". Sedan kommer den dagen, dagen då den ena kommer och hälsar på.

Man möts, man kysser varandra. Han bär hennes väska. Man går och småpratar och är sådär löjligt nykära igen, sedan kommer bomben. "Jag tänkte att vi kunde gå dit ikväll". Man tittar lite konstigt, men tar det som att: "Han vill bara att man träffar hans vänner, inget farligt med det. Vi har ju all tid i världen". Men man har inte all tid i världen, för helt plöstligt så har en kväll blivit nästan allihop och man undrar vad som hände med: "Bara du och jag, i en hel vecka". Det är då tankarna börjar komma, det är då man inser att man har fått två helt olika liv som inte kommer passa ihop alls. Det har blivit ett liten hål i ballongen och man väljer att inte se den. Man åker på varsitt håll och pussas och kramas som om inget har hänt. Men man kommer hem, ensam.

Ensam, den andra har sitt nya liv, ett liv där man själv inte passar in. Man passar inte in eftersom man inte delar samma intressen som den andres vänner. De har sina interna skämt som förklaras och förklaringen avslutas med: "Man måste ha varit där för att förstå". Man sitter på varsitt håll i världen, ensamma med sina funderingar och undrar vad som gått snett. När man pratar blir allting fel och varje liten sak blir ett enormt bråk. Anklagelser, skrik och gråt. Det går någon månad går och bråken avlöser varandra och sedan kommer bomben som kommer spränga ballongen all världens väg. "Vi kanske ska träffa andra?"

Verkligheten blir obehagligt påträngande och man börjar rannsaka sig själv. "Vad gjorde jag för fel?". Man inser att man har gått över gränsen en gång för mycket. Skratt och kramar ersätts med gråt och skrik i fosterställning. Svårt att andas, svårt att leva, svårt att gå vidare. Man låtsas att kommentaren aldrig fällts och försöker blåsa upp ballongen igen, men hur lätt är det att blåsa upp något som har ett hål i sig? Hur lätt är det att dra upp ett frö som rotat sig väldigt djupt? Hur tar man bort den rivande smärtan i bröstet? Oron som fladdrar i magen?  Man börjar inse vikten av ord. Ord som sårar är som bläck som inte går att sudda.

Man försöker börja andas igen. Tänka positivt. "Det är bara en svacka, vi fixar det här. Vi är ju som gjorda för varann". Man kryper upp ur fosterställningen och intar stridsposition. Man gör sitt val, man kämpar. Man kämpar sig blodig. Man slåss och slåss, men ibland är slaget förlorat innan det ens har börjat.

W har varit helt underbar idag. En söt liten pojke i sina bästa år (nu kan det bara gå utför ;) ). Han lärde mig spela kazoo (stavning?) och vi sjöng och lekte. En riktigt fin dag med andra ord. Han har också fattat att han är allergisk mot vissa saker och han vet vad han inte får äta och så vidare, söta unge! Han har fått spel på sin mor hela veckan för att det inte är jag som hämtar honom på dagis, älskade barn! Hur ska jag kunna lämna honom och M & O :( . Har lovat att skicka kort och sådant, så det ska nog gå bra :)

---

Jossi L:
Tänker inte kommentera det mer nu, mer än att ge dig. Alla kan inte ha samma åsikt som dig. Jag accepterar att du tycker det är okej med valkar, acceptera att jag inte gillar det. Dock anser jag så länge folk är nöjda med sig själva tycker jag om dem. Det är upp till var och en att avgöra hur man vill att ens kropp ska se ut. Det är ju trots allt insidan som räknas, det kan vi väl båda hålla med om ? :)

Skönt att få sova ut, dock blir det liiite stressigt. Ska hinna till stan, köpa min klänning, gå till AF och fixa med FK-papperna och sedan hämta W på dagis, allt innan klockan 4... + att jag ska hinna äta innan också... Jesus, planering, Stinha, planering! Ska även boka bord idag, bokar för 8 eftersom jag är osäker på hur många jag bjudit in... Pucko... men ska undersöka detta ikväll. På lördag ska jag vara fab! Som fan! Mina vänner måste komma ihåg mitt bästa jag ;)

---

Carolina: Ja, jag gör mina designer själv :) Det trodde du inte om mig va?! :)

---

Dags för mat, hamburgare och pasta, mums!

Ska bli skönt att få sova i min egen säng själv. Har tillbringat 12 timmar på buss och det har tärt på min kropp. Dessvärre är jag inte vidare trött för tillfället, men det kommer nog. Ska försöka få min babe att  ringa mig så att vi kanske kan reda ut lite saker som har hänt.
Det tär på oss bägge två att jag åker om mindre än två veckor, det gör ont i mitt hjärta att överge honom, men jag måste det. Annars kommer jag undra hela livet hur det skulle blivit om jag hade åkt, jag måste pröva. Se om vingarna håller, förhoppningsvis håller de och jag kommer klara mig galant. Gör de inte det har jag åtminstone försökt och vad alla än säger:
- Jag kommer INTE att åka hem på grund utav Algot. Det händer inte. Om jag (mot förmodan) skulle åka beror det på att jag inte trivs i USA, inget annat.

Vad bra att vi redde ut allting,sötnosar:)
Nu ska jag sova och imorgon ska jag gå upp och klura lite på mitt projektarbete, samt försöka få tag på Susanne så jag vet vem jag ska hålla utkik efter på flygplatsen :)
pysslas